Temperaturkalibrering

Den enklaste och vanligaste typen av kalibrering är jämförande kalibrering där man helt enkelt jämför sitt objekt med ett referensinstrument (normal) som är minst 3 gånger bättre än objektet.
Vanligast som normal är ett instrument tillsammans med en resistanstermometer (RTD) typ PT-100. Vid en tre punkters kalibrering skulle man i stort sett kunna använda kylskåpet, rummet, och spisen som värmekälla. Det viktigaste är att att givarna på objekt och normal är nära varandra. Normalen kalibrerar men sedan i sin tur, normalt en gång om året.

Men i verkligheten vill man vara säker på att kalibreringen utförts vid stabila förhållanden och därför använder man vätskebad och torrblocksugnar som är avsedda för kalibrering.

Vätskebad har fördelen att man kan kalibrera många givare samtidigt och att det är lättare att hantera olika givares diameter och längd. Vätskan i baden har även direktkontakt med givaren till skillnad från torrblock som har en luftspalt emellan. Om man kalibrerar många givare samtidigt får man dock se upp med spridningen i badet mellan referensen och objekten.
Nackdelen med bad är att de är otympliga och att det tar lång tid att ställa om mellan olika temperaturer. Ofta löser man det med att ha flera bad som står konstant på olika temperaturer och flyttar givarna mellan dem. Den olja (ofta silikonolja) man använder i baden orsakar ofta kladd och kräver god ventilation.

Dagens torrblock är förhållandevis snabba, kompakta och är stabila med avancerad reglering för att minimera värmespridning i hylsan. Torrblock kan man använda som värmekälla med en extern referens, eller med den inbyggda referensgivaren. Längst i utvecklingen har nog Additel Inc. kommit som har en ”AutoCal” funktion som kalibrerar och justerar den interna referensen mot en extern referens så ofta man vill. Blocken är antagligen de snabbaste på marknaden och man har tagit fram en egen legering i hylsan till 1200℃ blocket. För korta givare finns en speciell sats med specialhylsa och en referensgivare med design och kalibrering för att ge rätt resultat.

På högre nivå vid kalibrering av referensgivare används fixpunkter för kalibrering. Definitionen bygger på den internationella temperaturskalan ITS90 från 1990. De fixpunkter som används är
Trippelpunkterna för Argon (-189,3442℃), Kvicksilver (-38,8344℃) och för Vatten (0,01℃). Smältpunkten för Gallium (29,7646℃) samt fryspunkterna för Indium (156,5985℃), Tenn (231,928℃), Zink (419,527℃) och Aluminium (660,323℃).

De vanligast använda fixpunkterna är trippelpunkten för vatten och smältpunkten för Gallium. Det finns bra utrustning att köpa för att hantera dessa.